Primula

Det har alltid funnits hästar med i mitt liv. När jag var liten hade mina kusiner (på pappas sida) en häst. Han hette Fákur och var en islandshäst.

När jag var 3-4 år fick jag följa med ut och jag "åkte omkring" i skogen på den snälla gamla hästen.

Vid 5-6 års ålder började jag på ridskola. Jag red på MORK (Motala Ryttarklubb) eller Sättran som det kallades.

Som de flesta små hästtjejer tjatade jag på mina arma föräldrar om att få en egen häst.

Året då jag skulle fylla 8 år hade mina föräldrar gett sig, jag skulle få en egen häst.

En vän till familjen skulle sälja sin ponny och vi åkte och kollade på den.

Som de flesta små hästtjejer så har även jag läst många böcker om tjejer som letat häst, om hur tjejen har hälsat på hästen och direkt känt god kontakt, om hur tjejen direkt känt att det är rätt häst när hon ridit några varv.

Jag hade stora förväntningar den dagen då vi skulle åka och kolla på hästen.


Hästen var ett svart B-ponny sto, hon var 18 år gammal och hade tävlat i hela sitt liv. Hon var tävlad i både hoppning och dressyr, båda rätt höga klasser. Hon var även inkörd.

De skulle ha 4000 kr för henne, då all utrustning ingick + en vagn. De sa att pojken hade växt ur henne och skulle nu börja rida en större ponny.

Jag blev väldigt besviken, jag fick inte rida. Bara kolla på när ägaren red och mamma fick rida. Sen körde de henne en sväng. Jag var så negativ.


Men av någon anledning så bestämde ändå mina föräldrar sig för att köpa hästen.

När hon kom till oss var jag inte alls fullt så negativ längre, jag hade ju fått en egen häst, även om provridningen inte gick som jag tänkt mig.

Hon kom hem till oss hösten 1995.

De första månaderna tyckte inte jag var så särskilt roliga, denna dam var väldigt envis och bestämd. Jag skulle inte bestämma något alls. Jag var rädd för hästen, men kämpade ändå på, jag skulle bara inte ge mig. Jag minns de första ridturerna som de var igår.

Hon skulle inte gå fram, hon bara tramsade och skulle vända. Till slut fick mamma ta över och rida henne en bit.

Senare fick vi reda på att detta var anledningen till att de skulle sälja henne. Pojken hade blivit avslängd av henne varje ridtur och hade nu tröttnat.

Istället för att köpa en större ponny till honom så fick han en mindre B-ponny.

Men Primula blev aldrig sådan för mig. Hon slängde inte av mig och någon gång där så började det gå bättre och bättre. Hon började lyssna på mig.

Även om hon själv vet bäst så lyssnar hon alla fall.

Under det första året fick Primula följa med till ridskolan några gånger. Men sedan lades min ridskola ner och jag fick börja rida på NYRK (Nykyrka Ridklubb) istället.

Där rider alla på sina egna hästar, det finns inga ridskolehästar där.

Primula som har gått på ridbanan i hela sitt liv var trött på det och hade börjat vänja sig vid att springa omkring i skogen. Så när jag började rida henne på lektionerna protesterade hon.

Men snäll som hon är gjorde hon vad jag sa åt henne. Dressyrhäst som hon är hade hon lätt för skänkelvikningar och framdelsvändningar. Jag behövde knappt göra något.

Men eftersom hon bestämt sig för att ridbanan var pest var hon ju tvungen att protestera någonstans. Och det gjorde hon på slutet, när vi skulle avsluta med galopp.

Hon tvärstannade direkt och oftast kastade hon av mig efter ett par bocksprång.

Jag satte mig alltid upp igen och oftast fick jag iväg henne till slut och fick vara med på de sista minutrarna.


Efter några år blev jag van vid hennes bus och de sista åren vi red på ridskolan blev det oftast bara ett stopp, sen var protesten klar.

Bocksprång kunde det även bli ibland utomhus, det kunde vara när vi skulle galoppera och tävlingshäst som hon var skulle hon alltid springa om de andra, vilket jag inte uppskattade (vem vill dra om de andra hästarna på en smal stig så man får rida upp och skrapa knäna på trädstammarna?) så jag höll såklart in henne, men det får man inte, då kunde man skickas av. Det kunde även bli några bocksprång i ren glädje då man skulle tävla uppför fältet i full galopp. Vilket var Primulas favorit.

Det är en envis häst som har mycket att säga till om, hon tycker att hon kan och vet bäst i alla lägen. Men hon har också lärt mig otroligt mycket, hon är en sann läromästare, även om hon är en riktigt sträng sådan.

Så många gånger som jag kommit i obalans inför ett hinder, men hon har ändå hoppat felfritt. Så många gånger som jag varit nära på att åka av och hon har bromsat in mjukt för att man ska återfå balansen. Så många gånger som jag kört henne med vagnen, jag har klantat mig ordentligt, men hon fixar alltid upp det. Hon stressar aldrig upp sig för något, oavsett om vagnen fastnat i ett träd, om det dundrar förbi en stor lastbil eller om däcken på vagnen sprängs.

Men det är en busig häst, hon älskar att dra ner täcken, putta upp boxdörren, smita mellan trådarna på staketet, galoppera iväg när man precis kommit fram till henne, "stolla runt" vid löslongering.

Idag är min kära lilla ponny 28 år, hon fyller 29 den 4 maj.

För närvarande består vardagsmotionen mest av promenader i skogen, jag är nu för tung och stor för att rida på henne. Vagnen kommer inte fram i all denna snö så den står under vintern.

Som du kanske har räknat ut så går vi mot vårat 11:e år tillsammans. Åren har gått väldigt fort och jag förstår det knappt. Men under åren har jag lärt känna mig lilla ponny och idag ångrar jag inte en sekund att vi köpte denna lilla envisa hästen.

Hon är helt enkelt underbar och en sådan smart och stark häst kommer jag nog aldrig mer lära känna.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback