den 13 mars 2008

Nu har vi snart bara två veckor kvar av denna kurs, en rörig kurs. Det har varit kul och samtidigt jobbigt.
Mycket är oklart och många frågor har vi som säkert aldrig kommer besvaras.

Jag trivs rätt bra i min nya grupp nu, de är ett härligt gäng. Visst saknar jag min PA-grupp. Men motala-folket är bra de med.

Annars är livet rätt bra just nu. Saknar min älskade pojkvän!
Och så saknar jag mina små pojkar, Beris och Nökkvi. De är på kurs den här veckan och det känns tomt i hagen utan mina små busfrön. Men det ska bli så kul att höra vad Malin har att säga om dem!

Började prata om begravningar med en vän och började tänka på farfar. Hans begravning är den enda jag har varit på och jag hoppas att det kommer vara så i många år till.
Jag tänker ofta på farfar, på saker man aldrig hann att prata om, på frågor man aldrig hann ställa, på saker man aldrig hann att göra. Men jag tänker ännu mer ofta på det vi hann göra tillsammans. Farfar var en härlig person!

Minns hur han lät när han härmade Kalle Anka, minns när han lurade mig med att han hade en golfboll i armen (jag fattade först efter några år att han bara hade lurats), minns när vi åkte virvelvinden så vi blev alldeles yra, minns när han läste ur boken på norrländska, minns hur han spelade på dragspelen.... Ja jag kan hålla på hela dagen...

Ta hand om er! Puss o kram!

När träning ger resultat...

När man har lagt ner mängder med timmar... Traglat fram och tillbaka...
Då känns det skönt att se hur träningen ger resultat.

Jag köpte ju en häst för ett antal månader sedan, Nökkvi. En kille med många egna idéer och en hel del upplevelser i bagaget.
Han gillar inte att åka transport. Jag har kommit iväg på några ridlektioner, men lastningen tog bara längre och längre tid... Sista gången höll vi på i över en timme, tills jag gav upp och tog med mig Berserkur på lektion istället.
En gång höll vi på i 1½-2 timmar, vi skulle hem och hade inte mycket val...

Men jag bestämde mig för att träna honom på det. Han har inga problem med att gå in, utan han tycker inte om att stå kvar där inne...
Vi har tränat på att gå in i transporten och ätit mat där inne. Han har ätit sin hinkmat, fått morötter, hö eller havre.
Han har blivit mer och mer intresserad av transporten och förknippar den med mat.
Vi har lyft lemmen upp och ner och gjort ljud bakom honom... Det är läskigt, men han vänjer sig sakta med säkert.

Jag har tränat väldigt mycket de senaste veckorna, Nökkvi och Beris ska nämligen vara på kurs den här veckan...
Vår ridlärare Malin ska rida dem, ons, tors och fre, sedan på lördag ska mamma och jag rida två pass var.
Igår skulle vi åka iväg med pojkarna...

I helgen kom pappa på en lösning på ett av orosmomenten vid lastningen,
(att sätta för bommen bakom rumpan på dem, vi vet nämligen hästar som har backat ut och lyckats komma under bommen, då kan de bryta ryggen av sig själva)
Istället satte vi dit ett transportgrimskaft, det sitter längre ner på låren, det har en säkerhetsspärr och kan inte skada hästen. Nökkvi, jag och alla runt omkring kan vara lugnare. Mest så är jag lugnare.  =)

Allt fungerade jättebra igår. Beris fick gå in först, han är det inga problem med... Nökkvi och jag gick in och åt mat... Mamma och pappa stängde för grimskaftet, Nökkvi testade det lite. Han backade och testade om det tog stopp, när det gjorde det gick han fram och åt mat istället.
Lemmen kunde stängas i lugn och ro, hästarna kunde sättas fast och vi kunde åka iväg... Hela lastningen gick på några minuter.
Det var otroligt skönt!

Självklart är vi inte klara med träningen, han behöver träna mycket mer på det där. Men vi är på god väg! Vi har kommit en bra bit och nu hoppas jag bara att det kommer bli bättre.  

                                image23

Idag fyller Moa 2 år!

Jajamen. Min söta kusin har redan hunnit bli två år. Det känns inte som det var längesen hon var en liten liten plutt...
Minns den där dagen när vi såg henne första gången... Känns som det var häromdagen och samtidigt så länge sedan...

 

Idag är hon ett litet busfrö på två år... Ett riktigt yrväder...
 
  (bilder från i somras/höstas)

Vi firade henne med nästan hela släkten... Det är alltid trevligt! Moa och jag har cyklat runt runt på hennes nya cykel... =)
Bra träning för lårmusklerna kan jag säga... Shit vad trött jag blev.
Fika och tårta fick vi med... =)

Nu är det dags för mig att krypa ner och sova... =)
Ta hand om er där ute!
Puss o kram!