Just nu...
Det är över en vecka sedan Primula försvann från oss... Det är jobbigt och kommer säkert att vara det ganska länge... Men livet går ändå vidare på något konstigt vis... Saknar henne jättemycket, men är ändå så himla glad över att allt gick så fort som det gick. Hon har ju haft det bra!
Tindras mage växer och växer... Vi går och väntar på helspänn just nu... Det skulle kunna ploppa ut när som helst nu egentligen... Men skulle samtidigt kunna ta en månad till... Vi har ju aldrig haft föl tidigare så kollar i massa böcker på vilka tecken man ska se... Men det är ju svårt. Inget är ju helt säkert...
Det är fullt upp i skolan just nu... Har suttit och pluggat typ hela dagen och känner att jag knappt kommer framåt... Ska lägga in en högre växel och försöka komma igenom de där böckerna idag...
På fredag är det omtenta också... Jäkligt typiskt att jag missade en deltenta! Fast skönt ändå att det inte var hela tentan... Jag gillar inte saltentor... Inte kul alls... Veckan efter är tentan för denna kurs...
Usch tiden bara springer iväg...
Saknar mig älskling! Han ska komma hem en liten sväng den här veckan, härligt!!
Snart är det lov också! Härligt ska det bli!!!
Men nu ska jag fortsätta plugga en liten stund till... Sen ska hästarna hem från betet...
Puss o kram!
Min älskade flicka...
Amanda var här och red Primula och jag red Beris. Men under ridturen, på vägen hem blev plötsligt Primula dålig. Hon lade sig ner för att rulla sig när vi skrittade hemåt. Jag förstod rätt snart att det var kolik eller liknande.
Amanda fick rida på Beris sista biten och jag ledde Primula. På vägen försökte hon lägga sig och rulla igen, men jag fick med henne hem... Väl hemma slänger vi av all utrustning och släpper ut Beris och ber sedan mamma ringa veterinären.
Primula lade sig på gräset i trädgården. Hon blev tydligare och tydligare med att något inte stod rätt till med magen.
Efter en lång tids väntan och korta små promenader fram och tillbaka kommer veterinären. Då var Primula rätt svag och hade ont. Hon låg mest ner...
Efter undersökningen kom vi fram till att det inte fanns mycket kvar att göra... Utan vi fick ta beslutet om att ta bort henne. Det var ett tungt beslut att fatta. Helst vill man ju att de ska finnas kvar hos en i all evighet.
Men det kändes som det enda rätta. Min älskling ska inte behöva lida! Hon fick somna in lugnt och stilla intill hagen.
Hon är otroligt saknad och det känns jättekonstigt att hon inte längre finns med oss.
Hon har funnits här hos mig i 12 ½ år, mer än halva mitt liv.
Och även om man har varit förberedd på att det kan hända så känns det så overkligt när det väl händer.
Men det känns ändå skönt att det gick så fort som det gick.
Hon hade haft en bra dag innan. De hade fått betat och vi hade en underbar ridtur.
Primula tävlade på Beris i galoppen, hon gick i skänkelvikning med Amanda, hon travade på med sånna stora steg som bara Primula kan ta, hon gick i form stundtals och såg ut att må riktigt bra!
Nu galopperar hon på de gröna ängarna med Glotti och Gloi och alla andra gamla hästkompisar som hon träffar igen. Men hon är saknad här... Och det känns tomt i hagen med bara fem hästar kvar...
Min älskade Primula! Vi saknar dig!
