Min älskade flicka...
Det blev en väldigt sorglig dag igår...
Amanda var här och red Primula och jag red Beris. Men under ridturen, på vägen hem blev plötsligt Primula dålig. Hon lade sig ner för att rulla sig när vi skrittade hemåt. Jag förstod rätt snart att det var kolik eller liknande.
Amanda fick rida på Beris sista biten och jag ledde Primula. På vägen försökte hon lägga sig och rulla igen, men jag fick med henne hem... Väl hemma slänger vi av all utrustning och släpper ut Beris och ber sedan mamma ringa veterinären.
Primula lade sig på gräset i trädgården. Hon blev tydligare och tydligare med att något inte stod rätt till med magen.
Efter en lång tids väntan och korta små promenader fram och tillbaka kommer veterinären. Då var Primula rätt svag och hade ont. Hon låg mest ner...
Efter undersökningen kom vi fram till att det inte fanns mycket kvar att göra... Utan vi fick ta beslutet om att ta bort henne. Det var ett tungt beslut att fatta. Helst vill man ju att de ska finnas kvar hos en i all evighet.
Men det kändes som det enda rätta. Min älskling ska inte behöva lida! Hon fick somna in lugnt och stilla intill hagen.
Hon är otroligt saknad och det känns jättekonstigt att hon inte längre finns med oss.
Hon har funnits här hos mig i 12 ½ år, mer än halva mitt liv.
Och även om man har varit förberedd på att det kan hända så känns det så overkligt när det väl händer.
Men det känns ändå skönt att det gick så fort som det gick.
Hon hade haft en bra dag innan. De hade fått betat och vi hade en underbar ridtur.
Primula tävlade på Beris i galoppen, hon gick i skänkelvikning med Amanda, hon travade på med sånna stora steg som bara Primula kan ta, hon gick i form stundtals och såg ut att må riktigt bra!
Nu galopperar hon på de gröna ängarna med Glotti och Gloi och alla andra gamla hästkompisar som hon träffar igen. Men hon är saknad här... Och det känns tomt i hagen med bara fem hästar kvar...
Min älskade Primula! Vi saknar dig!
Amanda var här och red Primula och jag red Beris. Men under ridturen, på vägen hem blev plötsligt Primula dålig. Hon lade sig ner för att rulla sig när vi skrittade hemåt. Jag förstod rätt snart att det var kolik eller liknande.
Amanda fick rida på Beris sista biten och jag ledde Primula. På vägen försökte hon lägga sig och rulla igen, men jag fick med henne hem... Väl hemma slänger vi av all utrustning och släpper ut Beris och ber sedan mamma ringa veterinären.
Primula lade sig på gräset i trädgården. Hon blev tydligare och tydligare med att något inte stod rätt till med magen.
Efter en lång tids väntan och korta små promenader fram och tillbaka kommer veterinären. Då var Primula rätt svag och hade ont. Hon låg mest ner...
Efter undersökningen kom vi fram till att det inte fanns mycket kvar att göra... Utan vi fick ta beslutet om att ta bort henne. Det var ett tungt beslut att fatta. Helst vill man ju att de ska finnas kvar hos en i all evighet.
Men det kändes som det enda rätta. Min älskling ska inte behöva lida! Hon fick somna in lugnt och stilla intill hagen.
Hon är otroligt saknad och det känns jättekonstigt att hon inte längre finns med oss.
Hon har funnits här hos mig i 12 ½ år, mer än halva mitt liv.
Och även om man har varit förberedd på att det kan hända så känns det så overkligt när det väl händer.
Men det känns ändå skönt att det gick så fort som det gick.
Hon hade haft en bra dag innan. De hade fått betat och vi hade en underbar ridtur.
Primula tävlade på Beris i galoppen, hon gick i skänkelvikning med Amanda, hon travade på med sånna stora steg som bara Primula kan ta, hon gick i form stundtals och såg ut att må riktigt bra!
Nu galopperar hon på de gröna ängarna med Glotti och Gloi och alla andra gamla hästkompisar som hon träffar igen. Men hon är saknad här... Och det känns tomt i hagen med bara fem hästar kvar...
Min älskade Primula! Vi saknar dig!
Kommentarer
Postat av: Evelina
det är jobbig när ens älsklingar inte finns mer. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när mitt marsvin dog. Och hon hade jag inte haft lika länge.
Kramar
Trackback